Sommarlov med bad och sol…

Nedräkningen är startad. Om bara några timmar går jag på semester och lägger bokslut på pedagogiska läsåret 2016/2017. Ett fantastiskt år! Så många möten med vuxna och barn i alla åldrar, så många samtal och så mycket skratt!

Min semester ska spenderas vid vatten så mycket det bara går. Först i Stockholms södra skärgård och sedan på Gotland, rosornas ö. Jag är tacksam för möjligheten att ge både mig själv och mina barn detta! För det är ju så att sommar inte för alla är en vila. Vi vet att många barn och familjer har det svårt under ledigheterna när rutiner faller och vardagen måste hitta en annan lunk. Vi vet också att flera barn kommer vara på förskolor och fritids hela sommaren då föräldrar inte har möjlighet till ledighet av olika skäl och det istället blir vårt uppdrag att bli det där positivt andra i vardagen.

Sen finns det de där barnen som vet att ledighet är samma sak som problem. Mitt hjärta ömmar så starkt för dem! Låt oss inte  glömma dem i vår egen idyll. Håll lite extra koll på grannbarn, ungarnas kompisar och andra små människor du möter så fler barn kan få en sommar fylld av vila, bad och sol och fler föräldrar kan orka med sitt viktiga uppdrag. Och be om hjälp om du själv inte mäktar.

It takes a village to raise a Child är så sant som det är sagt! Ansvaret är vårt, den positiva effekten barnens.

Med detta sagt önskar jag er alla en skön sommar med bilder från min paradisö och uppmuntrar alla att äta så mycket glass som det bara går 🙂

På återseende!


Osthyvel och förskärare

Året var 2003 och den verksamhet jag verkade i stod mitt i stora omorganiseringar och med en minskande budget och krav om högre effektivitet. Det närmade sig juletid, risgrynsgrötsfrukosten ackompanjerades av smäktande julmusik och personalen fick sig en julklapp, en ostbricka med tillhörande verktyg. Bland verktygen fanns en osthyvel och chefen höll ett litet tacktal och skojade kring att en osthyvel är bra nu när kostnaderna måste minska/hyvlas ner. År 2004, utspelar sig samma bakgrund. Effektiviseringskrav, minskad budgetram, risgrynsgröt, julmusik, julgåva… en köttkniv i storlek förskärare.

Idag har förskolechefer, verksamhetschefen för förskolan, tf utbildningsdirektör och förskolenämndens ordförande mötts och pratat kommunikation och budget. Ett både önskat och nödvändigt möte som vi även beslutat ska blir fler och ske kontinuerligt som en del i vårt strategiska arbete. Dialog och kommunikation är ju som vi alla vet en nödvändig del för utveckling och kvalitet.

För mig dök min gamla julberättelse upp tydligt och klart. Jag anser att vi hyvlat allt vi kan och mer därtill och att vi nu är på förskärarstadiet om vi ska få pengarna att räcka. Även med en förskärare kan man skära smart och bra såklart, men man måste skära rätt.

Skär man fel blir det oätbart och segt oaktat hur god kvalitet produkten hade från början.

 

 


Budget 2018 – en tråkig historia

I måndags, den 12 juni sammanträdde kommunfullmäktige inne i kommunhuset i Huddinge.  I vanlig ordning fanns en diger lista med punkter att avhandla, debattera och besluta kring. Utanför kommunhuset, i Demokratiparken som jag tror att den kallas, hade cirka 200 personer slutit upp i en manifestation under parollen ”Det är nog nu!” med önskan och syfte att kunna påverka den kanske enskilt viktigaste frågan för kvällen, budget 2018. Det gick inte så bra. Budgeten togs enligt kommunstyrelsens förslag. Kanske hade vi inte heller trott något annat då våra försök till dialog och kommunikation kring frågorna varit svår. Eller snarare obefintlig.  Det är synd!

Jag hade förmånen att få tala till er som var där. Jag sa ungefär att vi vill ha en likvärdig förskola för alla barn, med en god undervisning och en trygg miljö. Jag sa att jag som förskolechef önskar att jag kan fullfölja mitt lagstadgade uppdrag och ge förutsättningar för pedagogerna att fullfölja sitt. Och jag sa att vi behöver och måste ha en rimlig arbetsbelastning och en god arbetsmiljö.

Under dagen den 12 juni sände P4 Radio Stockholm inslag om Huddinge kommuns budgetläge (http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=103&artikel=6712378). Södra sidan har gjort reportage (http://pdf.direktpress.se/flashpublisher/magazine/17100). Mitt I Huddinge likaså. Tankesmedjan Balans har djupdykt i olika dokument och hjälpt, i alla fall mig, att förstå ännu lite till kring budgetläget (bland annat här http://tankesmedjanbalans.se/konsten-att-delegera-ett-misslyckande/). Jag har intervjuats och fått möjlighet att sätta ord på den oro och frustration som finns. Det är en ynnest i sig. Dock önskar jag att vi förskolechefer i stället fick prata med de som, tillsammans med oss, delar på ansvaret för Huddinge kommuns förskoleverksamhet. Vi skrev ett brev till förskolenämndens möte som hölls den 11 maj där vi ber om hjälp och ställer ett antal frågor vi behöver svar på. Kanske får vi svar innan sommaren men det känns tveksamt.

Den senaste tiden har det nämligen blivit väldigt tydligt och klart att vi tänker olika kring situationen. När vi förskolechefer gemensamt skrev ett brev till nämnden gjorde vi det till vår huvudman, dvs ytterst ansvariga för den lagstadgade förskoleverksamheten. Vi tänkte nämligen att det är så det går till när något inte längre fungerar. Man ber om hjälp. Karl Henriksson, kristdemokrat och ordförande i förskolenämnden, har valt att inte besvara brevet och istället, senast på trappan utanför kommunhuset i samband med manifestationen, lägga tillbaka bollen till oss. Han säger att han är säker på att det borde gå. Han litar nämligen på det kreativa i förskolechefer och pedagoger och tror att vi kommer att komma på smartare sätt att arbeta för att få pengarna att räcka. Han litar alltså på att vi, som precis talat om att vi inte längre vet hur, ska fixa kalaset.

När jag pratade i Demokratiparken var det en sak jag tyvärr glömde bort att prata om. Det handlar om barn i behov av särskilt stöd. En grupp barn som helt plötsligt hamnat i stort fokus i Huddinge. Ordförande Karl Henriksson (KD)menar nämligen att det, frånsett pedagogernas höga löner, är dessa barn som gjort att pengarna inte räcker. KD och dess koalition pratar till och med om ”särskilda satsningar” och ”kraftig ökning” av medel till dessa barn. Men, barn i behov av särskilt stöd är redan en prioriterad grupp. De har en starkare lagstiftning kring sina rättigheter, dvs kommunens skyldigheter än andra barn och vi förskolechefer är skyldiga, enligt lag, att se till att dessa barn får det stöd och den stimulans de behöver för att utvecklas optimalt. Det är inte pengar till de barnen som saknas. De barnen ska alltid få sina behov tillgodosedda, både med och utan ”särskilda satsningar”. Att lägga förklaringen till ett underskott i en, sedan länge, underfinansierad verksamhet på en grupp barn är inte bara lågt, det är dessutom missvisande.

Förskolenämndens verksamhet kostade 20,3 miljoner mer än given budgetram år 2016. Inför 2017 gavs 0.5% i kostnadsuppräkning. 0.5% som ska fördelas på löneökningar och prisuppräkningar. 0.5% uppräkning ett år där vi ska återbetala 3.3 miljoner av underskottet, höja andelen legitimerade förskollärare och utbildade barnskötare i verksamheterna samt sträva efter att minska antalet barn i barngrupperna. 0.5% som ska täcka den, vad politikerna kallar, stora ökningen av barn i behov av särskilt stöd.

Vi har fått ”den stora satsningen” på barn i behov av särskilt stöd. Vi har fått 4 miljoner extra i ram under 2017. Inför 2018 får förskolan den största ökningen av alla, sa Karl i någon intervju. Först skulle det nämligen vara i stort sett noll. (Tror det var 1% men är inte helt säker.) Nu har fullmäktige klubbat budgeten med koalitionens  tillägg om 16.3 miljoner där 2% är öronmärkta för löneökningar och resterande 4 miljoner ska täcka de ökande kostnaderna för barn i behov av särskilt stöd.

2016 kostade alltså verksamheten dryga 20 miljoner mer än vad som gavs i budgetram. Inför 2017 räknades ramen upp med 0.5%. Inga stora besparingsåtgärder, åtminstoner inte i linje med att minska differensen mellan intäkt och kostnad med 20 miljoner, är ännu genomförda under 2017 varpå man skulle kunna fundera på ett tänkt resultat i år. De 4 extra miljonerna täcker återbetalningen av fjolårets resultat (det fanns 10 miljoner ”på banken, så återbetalningen är 10,3 miljoner fördelat på 3 år). Tänk om nu resultatet även i år landar runt 20 miljoner minus. Då ska vi under 2018 betala tillbaka en tredjedel av det, säg i runda slängar 6,5 miljoner plus de 6 miljoner vi har kvar från 2016. 12,5 miljoner i skuld att återbetala.

Hur kreativ jag än är och hur gärna än vill så kan jag inte lösa ekvationen med mindre än att den okända faktorn blir fler barn per pedagog. Alltså större barngrupper och färre vuxna.

Jag tror vi kan göra bättre än så! Nu hoppas jag på  att nämndens ledamöter återkommer till oss förskolechefer med svar på våra frågor. Att de vill sitta ner och diskutera de kreativa och smarta lösningar Karl Henriksson ser framför sig, tillsammans med oss. Det skulle vara både spännande, intressant och nödvändigt! Tycker jag.

 

 


Att fira framgång!

Med guldhattar och tårta firade vi framgång tillsammans igår. Enkäten till vårdnadshavarna slog rekord, både vad gäller antal svar samt med höjda värden inom alla mätområden. Bakom resultaten ligger mycket arbete och det är fantastiskt roligt att se att vi tänker och gör rätt.

Vilka är framgångsfaktorerna då? Ja, det analyserar vi som bäst men redan nu kan vi nog ändå dra slutsatsen att veckobreven som går ut från varje avdelning är en stor del. Där presenteras syfte och genomförande, ofta förstärkt med olika typer av bilder som visar på barnens olika lärandeprocesser. Att som vårdnadshavare ges möjlighet till kontinuerlig insyn och delaktighet ökar både känslan av trygghet och nyfikenheten. Det tror i alla fall vi.

Vi tänker också att veckobreven stärker och utvecklar vår egen reflektion av verksamheten och, därigenom, verksamheten i stort. Att göra sig uppmärksam på det som sker ger vägar till att kritiskt förhålla sig till vad vi erbjuder och inte, hur barnen agerar gentemot våra tankar och var, när och hur vi på bästa sätt möter upp och bjuder in till samtal och möten där vi tillsammans lär och utvecklas. För oss blir veckobreven en del av vårt dokumentationsarbete såväl som en del i det ständigt pågående kvalitetsarbetet.

Som chef är jag ju dessutom övertygad om att det är var och en av alla pedagoger, som med sin nyfikenhet, sitt engagemang och sina möten med barnen, som genererar nöjdhet hos våra vårdnadshavare. Vi är stolta och vi jobbar vidare i uppdraget och möjligheten att få vara den bästa förskolan för varje barn!

Grymt bra jobbat!


Fängslande räkning bland celler

Kurs i Excel idag. Det har jag tänkt lära mig länge och nu är det alltså dags. Jag måste erkänna att titeln lockade, kvasi-Göteborgare som jag är.

Veckan har innehållt föreläsningar som alla länkat in i varandra. Den som lämnat mest avtryck är Olof Röhlanders ”det blir alltid som man tänkt sig” som hölls som en del i Huddinges hälsodag i tisdags. Tankens kraft och min inställning till det som händer runt omkring mej, mitt eget ansvar för välmående och livspirr. Viktigt att påminnas om! Föreläsningen påminde oss även om den underbara känslan av ett och flera rejäla skratt!

I helgen ska jag leta skrattillfällen ihop med mina ungar. På önskelistan står filmkväll med Sällskapsresorna. Helt klart en skrattgaranti 🙂

Idag är det FN-dagen, två månader till julafton och åtta till midsommar. Att drömma och göra planer är enligt Olof ett bra sätt att glädjas…

 


Juridik och det beror på

Efter tidig morgon med lyckad väckning av alla barnen hanns det med kloka tankeutbyten med den yngsta.( Hon som blivit 9 år och som har börjat genomskåda att jag inte kan allting. Trots att jag är mamma. En smärtsam och ganska rolig insikt tycker vi båda). Vi filosoferade idag om rätt och fel. Vilka vet skillnaden och hur har man lärt sig den. Vi testade teorin kring att alla vet från att de föds men att vissa glömmer bort och vägde den mot att det bara är en sak vi måste lära oss. Och tänk då om den som ska lära ut inte heller har lärt sig. I vår filosofiska värld där i bilen på väg till skolan tog sig fantasierna allt mer lustfyllda svängar och vi skrattade gott åt vissa kreativa idéer. När vi skiljdes åt vid skolan kunde vi konstatera att vi två ofta känner i magen vad som är rätt och fel. Och i just magen känns det när vi väljer bort det rätta och väljer fel.

Nu sitter jag i en fåtölj och funderar utan min partner in crime. Alldeles strax börjar dagens utbildning i kommunal juridik. Rätt och fel, juridikens grundvalar kan man tro. Men aldrig har jag mött så mycket ”om”, ”ut i fall” och ”det beror på” som under skoljuridik-året på Rektorsprogrammet. Ser fram emot några timmars påminnelse och nya ”det beror på”.

Nästa moment för dagen är inspektion med Arbetsmiljöverket. Där finns det tydliga rätt och fel. Inget ”det beror på”. Kan vara skönt det också.


Fredag och en vecka med ny skolminister

Nu är det en vecka sedan vi fick en ny skolminister och en ny regeringsförklaring. Det blir spännande att se hur det kommer påverka tankarna kring förskola och skola den kommande mandatperioden.

Det som bekymrar mig dock är att det i regeringsförklaringen inte talas om förskolans roll i utbildningssystemet. En enda gång nämns förskolan; barngrupperna ska bli mindre. Det framgår inte varför och inte heller hur. I samma stycke avhandlas målen kring en generell höjning av lärarnas kompetens samt minskning av desammas administrativa börda. Det är dock oklart om det handlar om hela skolväsendets lärare eller de som är i den obligatoriska formen. För skolledare, som även vi ingår i samma stycke, är målet att stärka oss i vårt pedagogiska ledarskap. Innebär det att även vår administrativa börda ska minskas?

Som den, numer, rutinerade förskolechef jag är så jobbar såklart min reflekterande hjärna på högvarv kring hur jag ska göra om detta bristande förskolefokus till en utmaning. Första delen är nog att själv komma överens i mig själv om hur jag tänker kring barngruppens storlek i relation till verksamhetens kvalitet. Ett ämne för både ett och flera framtida blogginlägg kan jag tro.

I övrigt är det fredag. Veckan har varit fylld med många tankekullerbyttor, en del frustration och väldigt mycket glädje. Så som ett jobb ska vara 🙂

Slutligen undrar jag var Karin Boye skulle placera mig i för människotyp. Jag som har förmånen att röra mig genom livet på alla dess underlag och omgivningar.

”Det finns få saker som säger mer om en människa än hennes bild av livet: om hon ser det som en väg, ett fältslag, ett växande träd eller ett rullande hav.”